Marie & MirjaSkapad av Lena jan 30, 2010 09:41:52Nu kommer snart fjärde boken om Marie och Mirja - Den sista strandgasten.
Mirjas mamma får ärva ett gammalt hus vid havet. Dit följer Marie med på sommarlovet. Ett spökhus, tror Mirja, och det verkar som om hon har rätt. Huset har förr i tiden varit bebott av tullare och kanske bor en av dem fortfarande kvar, den enögde, enarmade Edvard Sote. Det är i alla fall någon som gungar i gungstolen ibland. Men varför är Sote kvar? Har han verkligen gömt en skatt i huset?
Andra märkliga saker händer vid Tullgården. Mirjas mamma råkar ringa i den gamla klockan som sägs väcka sovande strandgastar. Det påstår i alla fall Lars-Erik i grannhuset. Är det möjligt att det fortfarande finns strandgastar kvar, vålnader efter drunknade sjömän som aldrig fått en riktig begravning? Bara en enda, säger Lars-Erik, den allra sista strandgasten. I grannhuset bor också Jonatan som blir kompis med Marie och Mirja och följer med dem på nattliga spök- och uggle-expeditioner.
Mer avslöjar jag inte...
Marie & MirjaSkapad av Lena aug 26, 2009 08:35:05Häxberg finns i verkligheten. Ibland kallas de Halshuggeberg eller Käringberg - namnen varierar men tyder på samma sak: att häxor dött där. eller rättare sagt: människor som anklagats för att vara häxor.
I Sverige dömdes, enligt Wikipedia, ca 300 människor för häxeri och avrättades. Men det var inte bara i Sverige man höll häxprocesser, det skedde i hela Europa. Allt började på allvar med att två dominikanska munkar, verksamma inom inkvisitionen, skrev en handbok i häxjakt: Häxhammaren eller Malleus Maleficarum ( 1487 ). Där fick man lära sig hur man hittade häxor och hur man bäst fick dem att bekänna med hjälp av rödglödgat järn. En riktig bestseller i kristna kretsar...
Mellan 1668 och 1676 var Sverige drabbat av masshysteri - häxrykten spreds som vinden och snart såg man häxor både här och där. En av de första att dömas för häxbrott var Märet Jonsdotter. Det började med ett slagsmål mellan två barn... De två barnen, Mats och Gertrud, vallade getter tillsammans, hamnade i bråk och Mats fick stryk av Gertrud. Det grämde honom såpass att han efteråt anklagade Gertrud för att ha gått på vattnet tvärs över Dalälven med sina getter. Prästen i församlingen fick höra talas om det här och kallade till sig Gertrud. Hon nekade väl först till alltihop men hur skulle ett barn kunna hävda sig i en diskussion med en vuxen präst? Var det inte så att hon fört sina getter över vattnet? Och var det inte så att det låg trolldom och djävulskonster bakom? Jo, till slut erkände Gertrud att Djävulen hjälpt henne att gå på vattnet. Och den som tagit henne med till Djävulen var en piga som hette Märet Jonsdotter...Varför Gertrud anklagade just Märet vet väl ingen - kanske tyckte hon helt enkelt illa om Märet eller så drog hon bara till med namnet - hur som helst slutade det hela så småningom med att Märet Jonsdotter dömdes för häxeri till att halshuggas och brännas på bål. Vägen till domen var lång och krokig och gick via barnvittnen, rykten, hysteri, rädsla, vidskepelse, huvudlösa anklagelser, tortyr - och sist men inte minst ett märke som Märet hade på handen och som naturligtvis måste vara ett djävulsmärke...
Märet var bara en av många som råkade illa ut under häxpaniken. Historierna är många och otroliga och mycket sorgliga.
Varför inte ta fram en lokalkarta och försöka hitta traktens häxberg? Det finns säkert ett i närheten någonstans. Flammorna har slocknat men minnet finns kvar. Och askan...Gräv med fingrarna i jorden och se hur svart den är...
Marie & MirjaSkapad av Lena aug 03, 2009 10:59:06Den tredje boken om Marie och Mirja heter Häxbergets hemlighet.
I boken blir Mirja kär i en kille som går i sjuan. Han har en tvillingbror som Marie blir lite kär i, mest för att det är praktiskt för två kompisar att vara kära i varsin tvilling. Tvillingarnas familj har just tagit över en gammal skidanläggning på Björnberget och Marie och Mirja bestämmer sig för att gå en slalomkurs där. Men det händer konstiga saker på Björnberget, saker ramlar ner från hyllor, eldar tänds av sig själv och en mystisk figur smyger omkring. Inte alls bra för affärerna förstås. Naturligtvis lovar Marie och Mirja att göra sitt bästa för att få slut på spökerierna och de får god hjälp av Knut, som är expert på allt - utom att knyta skosnören.
Det visar sig att Björnberget förr hette Häxberget - där brändes människor på bål, dömda för häxeri. Den som stod bakom många av domarna var Petter Oväder - är det kanske han som är den mystiska figuren? Men vad vill han? Och vem är det som knuffar ner saker från hyllor och förstör bilbromsar? En poltergeist, tror Mirja, som faktiskt har skrivit ett häfte som heter Hur man driver ut Poltergeister ur hemsökta hus. Där kan man tex läsa: Poltergeister är inte som vanliga spöken. De är inte bundna till en speciell plats utan mer till en person. Det kan vara vem som helst och om man är en sådan person så är det viktigt att man lär sig att ducka fort, för annars kan man få en tallrik eller en tegelsten i huvudet rätt som det är. ( En sådan person tycks tvillingarnas mamma vara.)
Marie och Mirja får vara med om mycket underligt och ruskigt på Häxberget. Och de gör många nya upptäckter, som Mirja kan skriva ner i sin spökanteckningsbok. Tex att spöken faktiskt kan åka skidlift...
Ur boken:
Alldeles nyss hade vi varit ensamma i liften, det var jag helt säker på. Och nu fanns det plötsligt någon annan där. Jag kunde inte se vem det var, det var bara som en svart, böjd skugga som kom glidande efter mig. Jag blev helt stel i hela kroppen och ville släppa taget, men vågade inte, för då skulle jag kanske ha kanat ner på den där figuren!
Marie & MirjaSkapad av Lena jul 15, 2009 07:23:35Citadellet i Landskrona är en fästning från 1500-talet som har använts som fängelse i hundratals år. En som satt inspärrad här var Hilda Nilsson, kanske Sveriges sista änglamakerska.
Hilda Nilsson mördade åtminstone åtta fosterbarn genom att dränka dem i en badbalja. Kropparna brände hon sedan eller grävde ner.
När ett av fosterbarnens mamma ville träffa sitt barn avslöjades historien och Hilda Nilsson hämtades av polisen. Under rättegången som följde berättade vittnen om hur vänlig och ordentlig Hilda Nilsson verkat, hur städat och fint hennes hem var. Och av Hilda Nilssons make fick domstolen veta att han inte haft en aning om vad som försiggått - att fattiga föräldrar ( oftast ogifta mödrar ) tvingades lämna sina barn i fosterhem var lågprioriterat i samhället och därför en sak som lämnades åt kvinnor att sköta. Männen, vare sig de var fäder till fosterbarnen eller gifta med änglamakerskor, hade viktigare saker att sköta om. Så domstolen, som jag antar bestod av enbart män, blev tagna på sängen och riktigt tappade sina hakor när de fick höra talas om hur det gick till bland de lägre klasserna. Barnamord och lurendrejeri, nej men fy fan, det hade vi ingen aaaning om...
Om Hilda Nilsson ångrade vad hon gjort vet väl ingen, inte heller om hon mördade barnen för pengar, för att deras skrik riskerade att störa maken, eller för att hon var känslokall - hur som helst, Hilda Nilsson dömdes till döden men tog sitt liv innan något straff hann verkställas.
Naturligtvis berättas spökhistorier om Citadellet i Landskrona, konstigt vore det annars. En gammal fästning med vallgrav och fängelsehåla, klart att det spökar. Från cell nummer fem, där Hilda Nilsson hängde sig med en linnetrasa knuten i fönstergallret, hörs underliga ljud. Och vakthundar gnäller och morrar när de passerar den tomma cellen...
Hilda Nilsson dog 1917 och med henne dog förhoppningsvis änglamakeriet ut för alltid.
Mer om Hilda Nilsson och änglamakeri som företeelse finns att läsa bl a i en artikel av Åsa Bolmstedt i Populär Historia 1/2005
Marie & MirjaSkapad av Lena jul 14, 2009 08:31:26Den andra boken om Marie och Mirja heter " Änglamakerskans hus ". När Marie och Mirja börjar i femman efter sommarlovet får de en ny klasskamrat. Han heter Victor och hans familj har köpt ett gammalt hus som de håller på att renovera. Men det händer konstiga och ganska läskiga saker i huset - Victor tror att det är spöken i farten, och ber Marie och Mirja om hjälp. Det visar sig att det har bott en änglamakerska i huset en gång för längesedan.
Ur boken:
" - Vad är en änglamakerska? frågade Victor. Det låter rätt fint.
Det tyckte jag också. Som någon som gör änglar i snön på vintern. Men det visade sig att det inte alls var så fint.
- Till änglamakerskor lämnade man oönskade barn, sa gubben. Men dom dog alltid ganska snart...
- Och blev till änglar, sa Mirja. "
Nej, det var inte alls något fint med änglamakerskor, istället är det nästan alltför hemskt att tänka på. Barn som föräldrarna inte kunde ta hand om själv ( ofta så kallade oäkta barn, alltså barn till ogifta mödrar ) lämnades bort till fosterfamiljer som skulle ta hand om barnen mot betalning. Många fosterfamiljer gjorde nog så gott de kunde men andra tog pengarna och lät barnen svälta ihjäl. Eller så tog de livet av barnen genom att dränka eller kväva dem. Det var de som kallades änglamakerskor...
Inte förrän 1917, alltså för mindre än hundra år sedan, kom en ny lag där termen " oäkta barn " äntligen togs bort.
Och 1924 kom nya barnavårdslagar som reglerade fosterbarnsvården.
( Och 1921 fick ju kvinnor i Sverige rösträtt )
De nya lagarna gjorde att änglamakerskorna försvann och att vanvård av barn åtminstone minskade.
Men för att återgå till Marie och Mirja - klart att de ordnar saken. Men det blir inte lätt, särskilt inte när de möter den spökande änglamakerskan en mörk kväll...
Ur boken:
" Sedan var det som om varelsen stannade intill mig och jag fick samma känsla som när man går in i spindelväv. Ett iskallt andetag i mitt öra, en väsning och ett fnissande skratt. Jag kände hur benen nästan vek sig under mig, men jag lyckades ändå på något sätt få fart på dem och så sprang jag mot dörren. Och tätt bakom mig kom Mirja och Victor springande. För en kort sekund vände jag på huvudet och fick se en stor, svart skugga som kom glidande efter dem!
- Spring! skrek jag. Den är alldeles bakom er! "
Marie & MirjaSkapad av Lena maj 11, 2009 11:50:36Det var alltså historien om Jonas Falks grav som gav mig idén till" Blommor på Höökens grav " - den första boken om Marie och Mirja. Tjejerna åker på sommarlov och i närheten av stugan där de bor finns en märklig grav - Höökens grav. Det påstås att det alltid ligger färska blommor på graven men ingen vet vem som lägger dit dem. Spöken, förstås, tror Mirja som är intresserad av allt som har med spöken att göra. Enda sättet att få reda på vad som händer vid graven på natten är naturligtvis att övernatta där - om man törs! Och Marie och Mirja törs...Mer avslöjar jag inte.
En historia som är lite besläktad med den om blommorna på graven hörde jag i Mönsterås nyligen. Men där är det inga färska blommor man hittar utan färskt granris. Platsen kallas Riskastet och ligger på vägen mellan Fågelsjö och Forsa i närheten av Mönsterås. Historien är så här: två fattiga barn från Forsa var ute och tiggde mat och i en gård i Fågelsjö fick de några brödkakor. De blev lyckliga och skyndade hemåt och medan de gick kastade de brödkakorna mellan sig. Just då red bonden från gården i Fågelsjö förbi och blev förgrymmad när han såg hur respektlöst barnen behandlade det dyrbara brödet. Tydligen var han en ovanligt hetlevrad man - han nöjde sig inte med att skälla ut barnen utan slog ihjäl dem! Sedan grävde han ner de stackars barnen i skogen invid vägen. Och det är på den platsen som det alltid ligger färskt granris. Det sägs att om man passerar Riskastet med bil efter mörkrets inbrott kommer motorn att stanna. Så det är nog bäst att ta en annan väg...
Kanske finns det fler historier om platser i Sverige där någon lägger blommor eller ris?
Marie & MirjaSkapad av Lena maj 11, 2009 09:11:52Den första boken om Marie & Mirja heter " Blommor på Höökens grav ". På Höökens grav ligger det alltid färska blommor, men ingen vet vem som lägger dit dem...
En sådan grav finns i verkligheten - vid den gamla avrättningsplatsen Svedmon på Hökensås i Västergötland. Där avrättades Jonas Falk år 1855 och där ligger han begravd. Den historien gav mig idén till " Blommor på Höökens grav ".
Jonas Falk kom från ett fattigt hem, han blev skräddare som sin far, men ville ha mer pengar. Han och en släkting som hette Frid bestämde sig för att råna postskjutsen mellan Jönköping och Falköping. De la sig i bakhåll vid en grind och när postskjutsen kom gick Falk fram och sköt postiljonen i ryggen. Frid slog ner postdrängen. Sedan stal de brev och pengar och begav sig mot Stockholm där de hade arbetat före rånet.
Postdrängen vaknade snart upp och kunde tillkalla hjälp. Den skjutne postiljonen fick läkarvård men dog efter några dagar. Polisen började leta efter rånmördarna.
För att inte bli avslöjade tog Falk och Frid det mycket försiktigt på sin väg mot Stockholm, de höll sig gömda om dagarna och färdades om nätterna. Därför tog resan ett par veckor och när de väl kom fram till Stockholm fick de en chock. Polisen hade sökt dem på deras arbetsplatser. Naturligtvis trodde Falk och Frid att det gällde rånmordet - det gjorde det i själva verket inte, utan några småbrott som de misstänktes för, men Frid blev så nervös att han avslöjade allt vid polisförhör. Falk blånekade men det hjälpte inte, båda männen fängslades och dömdes så småningom till döden. Frid ansökte om nåd, vilket han fick. Dödsdomen förvandlades till livstids fängelse. Falk däremot sökte inte nåd.
Efter ungefär ett år kördes Falk till avrättningsplatsen på en fångkärra. Det var så mycket folk på väg dit att fångkärran knappt kom fram. Falk lär då ha ropat åt dem: " Ha inte så bråttom, det blir ändå inget av förrän jag kommer fram. "
Vid själva avrättningplatsen var publiken så stor att många klättrade upp i träd för att kunna se. En präst läste välsignelsen och sedan högg bödeln av Falk huvudet. Några av de personer som klättrat upp i träden svimmade vid åsynen av blodet och det avhuggna huvudet och föll ner.
På den här tiden kände man inte till något botemedel mot leukemi, men somliga trodde att man kunde bli frisk av att dricka blodet från en död. Och några människor med sjukdomen hade kommit till platsen och satte sitt hopp till den halshuggnes blod...
De som var med den dagen glömde säkert aldrig de ohyggliga scenerna!
Det berättas fortfarande historier om Jonas Falks grav. Någon lägger dit färska blommor - men vem? Huvudlösa spöken sägs visa sig om nätterna. Kanske är alltsammans bara myter - men något otäckare och mer spöklikt än en gammal avrättningsplats får man nog leta efter, så inte är det konstigt att det berättas spökhistorier...
Om Falks grav kan man läsa bl. a. på www.hokensas.se/Nyheter
Marie & MirjaSkapad av Lena maj 10, 2009 12:04:52Här kommer jag snart att skriva om Marie och Mirja, huvudpersoner i hittills tre böcker.
Det kommer också att bli en del om spöken och spökplatser som har med Marie & Mirja att göra, och så småningom ska jag berätta om nästa Marie & Mirja-bok. Och lite annat smått och gott och kusligt...
