Lena Arros blogg

Lena Arros blogg

Spöken finns...

SpökenPosted by Lena Sat, December 08, 2012 07:32:18

...i årets julkalender. Det har orsakat en del protester, läste jag, bland annat därför att barnen i programmet gjort "Anden i glaset" (denna klassiker som aldrig tycks fungera men är spännande ändå, ungefär som skraplotter).

Som författare till bland annat böcker om spöken känner jag att jag måste upp till försvar för spökena och manusförfattarna. Hade julkalendern handlat om tomtar, troll eller älvor tror jag protesterna skulle uteblivit, eftersom tomtar och troll vid det här laget tillhör Sagans värld dit vi kan släppa barnen med gott samvete. Till och med utomjordingar och vampyrer har på senare tid flyttats från Verkligheten till Sagan och kan användas i barnböcker/barnfilmer. Med spöken är det lite annorlunda, dem måste man handskas mer försiktigt med. Kanske för att spöken definitionsmässigt en gång varit levande, verkliga människor. Kanske för att kyrkan fortfarande anser sig ha monopol på andeutdrivning och mysticism. Kanske för att spöken historiskt varit något skrämmande och hotfullt. ( Men vi har ju tex lilla spöket Laban i barnbokshyllan sen länge). Kanske för att "Anden i glaset" påminner oss om de där TV-programmen där människor som påstår sig ha mediala förmågor talar med påstådda andar. Spökena skulle i så fall ligga alltför nära Verkligheten för att enkelt kunna passas in i ett barnprogram och det är ju ganska intressant.

En författare manar ständigt fram andar. Den som skriver om Gustav Vasa använder sin fantasi till att mana fram anden av en död människa. Hur många historiska källor författaren än använder kan det skrivna aldrig bli verklighet, utan texten hamnar i ett gränsland mellan Verklighet och Saga. Varje bok, varje film, varje politiskt tal, varje vetenskaplig avhandling har skapats i någons hjärna och måste kallas en slags fantasi även om upphovspersonen strävat efter att beskriva verkligheten. Allt hen kan beskriva är ändå en personlig Verklighet. Den som skriver om en vampyr eller alv, som aldrig funnits i verkligheten, manar också fram en ande. Frågan är vari skillnaden mellan att beskriva någon som verkligen funnits och någon som inte funnits ligger. Gustav Vasa är historia eftersom han är död. Är Gustav Vasas spöke (om någon såg det) historia? Är spökhistorier historia? Jag vet inte och jag kan säga att jag bryr mig inte så mycket om det när jag skriver. Jag blandar som jag vill eftersom det är författarens privilegium och mitt höga nöje.

Barn måste under sin uppväxt förhålla sig till så skilda företeelser som:

En Skapare som gjorde oss alla och sedan tydligen tappade sugen.

Att vi faktiskt bor på en stor blå boll som susar fram genom världsrymden i hög hastighet.

Att universum kanske är oändligt eller krökt men hur som helst obegripligt.

Att vuxna bantar, förstorar olika kroppsdelar kirurgiskt, betalar för att förgifta sig med cigarretter, alkohol och droger, shoppar, skapar regler, bryter regler, anser att alla som tycker annorlunda är idioter som borde ha stryk, värderar människor olika allt efter deras hudfärg, religion, inkomst eller sätt att prata, förgriper sig på barn, äter skinkmackor men ser på filmer om gulliga grisar, tycker dödsstraff där människor tas ihjäl med kallt blod och myndigheternas goda minne är OK, ljuger och bedrar men är snälla ibland.

Att vår värld håller på att förstöras av utsläpp och krig.

Att människor inklusive man själv dör.

I detta ologikens och absurditetens träsk ska barnen gå fram och försöka hitta lite fast mark att stå på.

Då känns inte några spöken hit eller dit som någon stor grej.

Så länge ingen lyckas ta sig till Den Andra Sidan med en smartphone och ta bilder, kommer människor att fundera på vad som händer efter döden, på om det finns mer än det vi ser med våra vanliga ögon. Människor kommer att njuta av och rysa åt att berätta och höra på spökhistorier och sagor om sådant som kanske eller kanske inte finns. Det ligger helt enkelt i vår natur.

Det väsentliga är inte om barn ser spöken på TV - det väsentliga är att barn har förståndiga vuxna omkring sig som kan lära dem att tänka fritt och kritiskt, att skapa sig en trygg plattform att stå på, en egen bild av omvärlden med plats för både Verklighet och Saga och en förståelse för att andras bild inte är precis likadan men lika viktig.

  • Comments(1)//blogg.arro.se/#post377